Nedan ett par sidor från kapitlet som handlar om Dolly.

”All by myself”, sjunger Dolly och Céline. Det finns ingen som Céline när man behöver lite sällskap. De är inte vänner på riktigt, men Dolly vet ändå att Céline Marie Claudette Dion föddes som yngst av 14 syskon den 30 mars 1968 i Charlemagne, Québec, Kanada och att hon har 517 par skor. Det läste hon i en skvallertidning för några år sedan, och hon är ju inte den som glömmer saker.
Hon brer ett par mackor och äter en apelsin också för att undvika skörbjugg. Sen in i duschen och ut som en ny männ­iska. På altanen tänder hon en gyllene Marlboro och sjunker ner i en solstol. Morgonsolens strålar är varma och en bris får de små hårstråna på armarna att resa sig.
Efter en stund ställer hon sig upp. Inte fan kan man sitta hemma och uggla en sån här vacker dag.
I badrummet lägger hon på smink och kammar igenom hå­ret. Blond, blåögd och äppelkindad. Fast hennes kinder har kanske sett sina bästa dagar, liksom resten av ansiktet för den delen. Och kroppen. Men vad fan, det kostar att ligga på topp.
In i sovrummet, öppna garderoben och se där: en ljusblå sommarklänning med sådär lite lagom urringning. Cigaretter, telefon och andra livsnödvändigheter stoppar hon ner i en handväska som inte är från Gucci. Hon kommer på att hon har en oöppnad box Chill Out rosé i kylen. Den är rosa och pryds av en bild av en sandstrand. Ett riktigt lyckovin.
Good to go. Hon greppar sin rosa lyckobox i plasthandta­get och går ut i hallen.
”Easy tiger.” Hon vänder i dörren, hämtar en större axel­väska och lägger boxen i den tillsammans med handväskan och en trave plastmuggar, såna där genomskinliga – plastglas heter det kanske. Hon kliver i sandalerna och ger sig ut i solen.

Solros: Helianthus annuus.
Dolly tar på sig sina solglasögon som inte är från Dior. Klockan är bara tio men i solen är det hett som i helvetet. På parkeringen står som vanligt en mattblå Volvo 240 kombi, en riktig rishög. Den tillhör Dollys granne Bo, eller Bok som folk kallar honom. Han är poet. I alla fall påstår han det. Själv har Dolly ingen bil. Inget körkort heller. Jävla tur det.
Hon sneddar över parkeringen, och när hon svänger in på stigen mot sjön lägger sig värmen som ett lock. Överallt fågel-sång och syrsornas surr. Och så flugor, massor av flugor som surrar i falsett och gör utfall mot hennes öron. Hon viftar undan dem och ökar takten. Svetten bryter fram över hela kroppen. Hon borde ha tagit med sig vatten.
Halvvägs till sjön tvingas Dolly ta ett kliv ut i lingon-riset. Det är Anette på Konsum som kommer cyklande. Hon började jobba där strax innan Dolly slutade för sista gången. Anette är otroligt lik Julia Roberts. Varggrin och spetsnäsa, glittrande ögon och fluffiga lockar.
Jag är bara en flicka som står framför en pojke, bla, bla, bla.
Dolly har sett Notting Hill tretton gånger.
Julia Roberts är både vacker och känd och rik. Det är inte Dolly.
Anette ropar hej och ler. Det gör inte Dolly.

Vid badet är det ett jävla liv. Dolly sätter sig på en bänk i skuggan under en stor ek. Hon tänder en gyllene och betrak­tar scenen på håll. Gräsmattan ner mot sjön är täckt av filtar med barn och mammor och en och annan pappa. Perfekta små familjer som solar sig i varandras sken. På sandstranden leker småbarnen med spann och spade. Det luktar både skog och sjö där Dolly sitter, och om hon vågade sig närmare skul­le hon säkert känna doften av solkräm och kanelbullar. Men hon är rädd för insjöar. Ja, för familjer också för den delen.
Hon tänker på Nelly.
Självklart tänker hon på Nelly.