Sen från kontoret prioriterar jag bort middagslagandet och bestämmer mig på att ta en bit mat på vägen hem. Jag cyklar över Järntorget, längs Första långgatan, spanar åt höger och vänster, fortsätter uppför Masthuggsbacken, svänger ner mot Allmänna vägen.
Oceanen!
Klart att jag ska äta på Oceanen.

En stund senare sitter jag i en röd sjuttiotalsstol vid ett brunt sjuttiotalsbord. Runtomkring mig fler bord och stolar, enstaka gäster, krukväxter hängande från taket, en bardisk, ett antal ölkranar, en bartender med keps och långt skägg. Från högtalarna lättlyssnad jazz på drygt hörbar volym.
I händerna har jag kniv och gaffel och framför mig på bordet står en bricka och på brickan står ett papperstråg och i papperstråget ligger ett korvbröd och en korv och potatismos.
Nej!
Det är inte en Halv special.
För på Oceanen serveras argentinsk chorizo och cheddargratinerad ramslökskorv och vegetarisk seitankorv med hemlagat potatismos och tillbehör som picklade rödbetor, karamelliserad lök, koriander, myntasås och Sriracha-majjo.
Och vad dricker jag till detta?
Nej!
Jag dricker inte Pucko.
Jag dricker en öl som heter Bumble Bee och smakar som en IPA men är en välhumlad lager.
Frågor på det?

Maten smakar mig och ölen släcker min törst och musiken är snäll och sorlet av röster är mjukt och jag sitter där i min sjuttiotalsstol och känner mig alldeles tillfreds. Jag tar ett bett av min korv med bröd och mos som inte är en halv special och en klunk av min välhumlade lager som inte är en IPA. Jag tuggar, nickar, hummar, ler och gör tummen upp mot den skäggige, kepsbärande bartendern.
Och jag tänker att det är smart, riktigt smart. Att förvandla något alldeles enkelt till något snudd på sofistikerat. Att göra det vardagliga festligt, att klä torftigheten i galakläder.
Det är helt briljant, som att göra guld av järn, det är fan alkemi!
Det går att spinna vidare på, det är omöjligt att inte spinna vidare på, hallå, bartender, ge mig papper och penna, fort, och en välhumlad lager till är du snäll, tack så mycket.
Jag googlar, hjärnstormar, antecknar, bygger ut, fabulerar.

Okej, mycket är redan gjort.
Det finns renskavskebab och fjällrödingssushi, älgköttbullar och fish and chips på sjötunga och rotselleri. Vartannat mediokert Majornagatukök erbjuder deluxe-garnerade högrevsburgare inkilade i grahamsbriocher, och när Linnéhipsterns mage börjar kurra efter ett par torrhumlade passionsfruktsdipor bryggda i en källarlokal i Kungsten behöver hen inte ta många steg för att få tag på en ekologisk surdegspizza toppad med svarta plommontomater, närodlade endiver och grottlagrad getost.
Men det är bara början.
För som alla vet är Göteborg en stor småstad medan Stockholm är en liten storstad.
På Hötorget lär finnas en matvagn som säljer blandad rulle på hjortinnanlår och pärlhöna i spontansviktat kassavatunnbröd, och det ryktas om en liten sylta på Söder som serverar duvblodpudding med jordärtskockskroketter, rivna gulrötter och rårörda slånbär.
Vad krögarentreprenörerna i New York skulle kunna hitta på om de la manken till vågar man ju inte ens försöka föreställa sig.

Jag tuggar korv och dricker IPA, nej lager, antecknar och utstöter förtjusta läten.
För listan kan ju göras hur lång som helst.
Man skulle kunna tänka sig vittryffellangos, krokodilfalukrov, pytt i panna på kobebiff, jansson på premiärskördad vårfärskpotatis. Svampomelett på vaktelägg och goliatmusseron (en sanslöst dyr svamp från Japan) skulle nog smaka mumma. Eller varför inte blåsfiskbullar i saffransås. Kan man nog ta några hundra för i Götgatsbacken en fredag vid lunchtid. Varsågod, får det lov att vara en lunchmacka med skivat strutsägg och belugakaviar också så är morgondagens lunchlåda kirrad, jajamen, tack så mycket, hoppas det ska smaka.
Valrhonatoppade mandelmjölsdonuts! Fy fan, det skulle en i lönndom NYPD-aspirerande Manhattan-hipster med ärvda pengar lätt pröjsa obegränsade dollars för på en trottoarservering i Greenwich Village en solig afton i maj.

Sen kan man ju tänka sig att vända på det också, man bör tänka på att vända på det, man måste, hallå, bartender, ge mig en korv till och lite surkål och ett större papper och en IPA, en riktig den här gången är du snäll, tack så mycket.
För det är ju också sjukt briljant, att ta lyxiga, exotiska rätter och förenkla dem, degradera dem, påtvinga dem vardaglig torftighet.
Jag tänker fiskmåsleverpate på en skiva Wasa husman, foie gras med en rå touch av Göteborgs hamn. Det skulle nog funka på Andra långgatan. Eller en sån där silverplatå med flera våningar bräddfyllda av krossad is full av nyvakna sumpsnäckor, citronklyftor, pepparrotsvinägrett och finhackad schalottenlök. Skulle säkert sälja som smör på en gastropub i nåt gathörn ett par kvarter söder om Folkkungatan. Och fan vet om det inte skulle gå att kränga på folk blåmanetsashimi om de fick skölja ner det med hjortronsake i ett övergivet slakthus i Williamsburg.

Jag tuggar i mig den sista korvbiten, dricker ur min IPA, viker ihop mina anteckningar, betalar notan, går ut på gatan, tar ett djupt andetag, försöker bromsa min skenande hjärna och börjar gå hemåt.
Vad får man pröjsa för en matvagn, vad krävs det för tillstånd, hur mycket kan man ta betalt för en kobepytt, vad är kilopriset på krokodil nuförtiden, vad är egentligen skillnaden mellan välhumlad lager och låghumlad IPA, varför är det mörkt ute, hur mycket är klockan?