Refuseringar Kråkan: 1
Pågående skrivprojekt: 0

En man som är författare har varit ledig en tid.
Idag är hans första arbetsdag.
Han har skrivardag tillsammans med en vän som också är en skrivarvän.
Vännen som också är en skrivarvän skriver.
Mannen som är författare skriver inte.
Han har svårt att ta sig för någonting alls.
Han har glömt hur man arbetar.
Eller om det bara är ringrost.
Han stänger ett dokument utan att bli tillfrågad om huruvida han vill spara ändringar eller inte.
Han tittar ut genom fönstret, suckar.
Grått, inte blått.
Duggregnsdis.

Häromdagen fick mannen som är författare ett mejl från ett av de stora förlagen.
Tack för att vi fått ta del.
Och så vidare.
Dessvärre har vi beslutat.
Och så vidare.
Vi har tyvärr ingen möjlighet att ge utförligare kommentarer.
Och så vidare.
Lycka till.
Och så vidare.
Med vänliga hälsningar.
Och så vidare.

Kråkan har fått sin första refusering.
En standardrefusering.
Mannen som är författare vet hur det fungerar.
Han har fått refuseringar förr.
25 stycken närmare bestämt.
Men ändå.
Det gjorde lite ont.
Han blev lite ledsen.

Mannen som är författare för tillbaka blicken till skärmen.
Då så.
Då ska vi se.
Nya tider, nya möjligheter.
Mannen som är författare vill skriva en konceptuell diktsamling.
Och en roman om en man som får barn.
Och en skrivhandbok.
Och en spänningstrilogi med inslag av science fiction och magisk realism.
Detta vet han.
Sen vet han inte mer.
Han öppnar ett dokument, skriver en rad.
Var dag har nog av sin sorg.
Han ser sig omkring, associerar fritt, skriver en rad.
Granbarr av plast dör aldrig men lever aldrig heller.

Vännen som också är en skrivarvän säger att det kanske vore skönt med en promenad.
Mannen som är författare nickar.
Ja.
Det vore det.
Det ska de göra.
Han tänker att kanske.
Kanske ska hans tankar klarna.
Kanske ska hans skärpa återvända med initiativförmågan i släptåg.
Promenader och samtal brukar kunna ha den effekten.
Han stänger sin laptop och reser sig.
Tar på sig sin vattenavstötande skaljacka och går ut i gråvätan.