Jag skriver för att jag älskar berättelser. Här kommer en. Från verkligheten.

Söndag 14 augusti 2016.
Jag står på en scen på en releasefest.
Vi går tillbaka några år.

Våren 2012. Smärtpunkt, vägskäl. Jag tar språnget, säger upp mig, jagar drömmen, irrar, försöker skriva klart min roman.
Hösten 2013. Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Jag hittar ett sammanhang. Jag skriver.
Sommaren 2014. Jag sätter punkt. Jag har skrivit en roman. Jag firar, skickar den till förlag.
Hösten 2014. Refusering 1. Den gör ont.
Vinter och vår. Refusering 2 och 3. De gör ont. Refusering 4, 9, 16, 22. Refusering 25.
Jag ger upp. Det gör ont.
Våren 2015. Två förlag släpper sina manusstopp. Jag skickar, varför inte.
Det ena förlaget hör av sig, är intresserade.
En vecka senare. Det andra förlaget hör av sig, är intresserade.
Hösten 2015. 25 refuseringar i ryggen, två förlag som vill ge ut min roman.
Jag väljer (!) förlag, skriver kontrakt.
Vår 2016. Jag stöter och blöter texten med förläggare och redaktör. Vi jobbar med omslag och baksidestext, anlitar en PR-byrå, tar författarfoton.
Vi, inte jag. Vi är ett helt gäng nu.

Söndag 14 augusti 2016.
Små grodorna publiceras.
Jag är stolt, glad.
Jag har tamejfan gjort det.

Förhoppningsvis publiceras min nästa roman 2020.
Eller 2021.
Det verkar ta några år för mig att bygga och inreda en roman.
Rimligt, för den är trots allt bara en sidointrig i en större och viktigare berättelse.

Förresten, jag skriver feelgood.