Fredag eftermiddag och jag cyklar genom Slottsskogen, över Annedalspuckeln och stannar vid en tegelbyggnad i närheten av Vasakyrkan.
I ett rum från förrförra seklet står ett stort bord.
Tulpaner, block, pennor, namnskyltar.
Runt bordet kanske 10-12 människor. Eller 16. Jag räknar inte. Jag behöver inte räkna.
Jag är på skrivarkurs. Som deltagare.
Vi drar bildkort och ordlappar, skriver tremeningsdikter.

För tillfället delar vi på solen.
På vinst och förlust tar jag av mig tröjan och somnar.
Klar blir man aldrig med en sådan tunnel.

Vi pratar dramaturgi, fikar, lär känna enneagrammet, ett verktyg för att skapa karaktärer.
Vi skapar varsin karaktär, presenterar dem för varandra.

Samuel är 28 år.
Han har långt brunt hår, skägg, pipig röst och dåligt bordsskick.
Han är singel, har många vänner, jobbar på ICA och gillar att surfa.
Han är vältränad, experimenterar med droger och lever för att fånga dagen.
På vintern håller han på med issegling.
Han är rädd för blod och kan bli våldsam ibland.

Vi gestaltar våra karaktärer i text, tar ut svängarna, får respons.

Samuel sitter i sin stuga i skärgården i en utfälld bäddsoffa och äter kall tofu ur en gul temugg. Han är klädd i rosa långkalsonger, bruna raggsockar och pälsmössa med öronlappar. På stugväggen hänger en blyertsteckning, ett garnnystan (!) och displayen till en väderstation. På fönsterbrädan ligger två hantlar och en IKEA-katalog med brännmärken. Samuel gör en kullerbytta ner från bäddsoffan, reser sig, går fram till väderdisplayen, nickar. I stugan hörs tickandet från en klocka och vinden som viner i skorstenen. Rummet ruvar på dofter av trä, mögel och hyacint. Samuel sträcker upp armarna, rullar huvudet mellan axlarna och tar ett språng fram till fönstret. Där utanför vajande träd och en sjö. Spegelblank is. Inga människor. Samuel ler med läppar och ögon, tar på sig en goretex-overall och en hjälm, slänger ett grönt rep över axeln och går ut genom dörren.

Fredag kväll och mörkt och jag rullar ner för Aschebergsgatan, tar vänster in på Vasagatan.
Jag stannar på 7:ans, sätter mig vid fönstret, tuggar på en hundrafemtiogrammare med ost och bacon.
Jag smälter intryck, landar, blundar, visualiserar rummet från förrförra seklet, suger en extra stund på den kreativa energin.
Jag tänker på Samuel. Han ska vara med i en roman som jag snart ska börja skriva.
Samuel tycker också om hamburgare, men inte bacon.
Ost?
Jag vet inte ännu. Jag har precis börjat lära känna honom.