Sedan en tid tillbaka bor jag i Majorna.
Intill Slottsskogen.
Nära Mariaplan.
Inte alltför långt från Järntorget.

Jag bor i en lägenhet på andra våningen av tre i ett hus som nästan är ett landshövdingehus. Från mitt köksfönster ser jag en gård, en gräsmatta, ett växthus och ett sophus. Längre bort går en gata förbi, och på andra sidan gatan finns en byggnad. Det är en helt vanlig byggnad, ett landshövdingehus kantat av andra landshövdingehus med en träfasad som en gång varit ljusgul.
På bottenplan finns en lokal.
En tom lokal.
En ledig lokal.
En lokal som huserar min dröm.

Lokalen är tillbommad och nedsläckt. Man ser inte in genom dörren, och fönstren är täckta av gardiner. I taket hänger nakna glödlampor, och det är egentligen allt man kan se.
På dörren sitter en lapp där det står ett telefonnummer man kan slå om man vill hyra lokalen.

Jag tänker mig fräsch målarfärg och en vacker träskylt ovanför ingången, en liten klocka som plingar när man öppnar dörren. Där inne står bord och stolar, böcker fyller väggarna, och i taket hänger en liten kristallkrona. Till höger en caféavdelning med kaffekvarn och fat fyllda av hembakt.
Ibland på dagarna håller jag skrivarkurser i min lokal.
På kvällarna är det poesiuppläsning, och jag står bakom cafédisken och serverar vin och ost och bara myser.
På morgnarna är det författarfrukost, och jag står bakom cafédisken och serverar surdegsfrallor och hallonsmoothies och bara myser medan Lena Andersson sitter i en överpatinerad olivgrön plyschfåtölj och berättar om sin senaste roman, en helt fiktiv berättelse.
I ett rum bakom alltihop har jag min skrivarlya där jag sitter och författar det ena alstret mer häpnadsväckande än det andra.

Jag står i mitt köksfönster och kastar trånande blickar.
Jag ser huset på andra sidan gatan, fönstren, dörren, lappen med telefonnumret.
Jag gnuggar mina händer.

Jag tar på mig jackan, går nerför trapporna, ut, över gatan, stannar utanför dörren.
Jag läser på lappen som sitter på dörren.
Jag tar fram telefonen, ler, stoppar ner den igen.

Mitt kontor, min kurslokal, mitt bokcafé, min poesibar, min skrivarstuga.
Det är perfekt, alldeles för perfekt för att låta verkligheten komma i vägen.